Bilglas

I den norsk-walesiske författaren Roald Dahls kanske inte helt sanningsenliga självbiografi Boy beskriver han hur han som barn fick näsan avskuren efter att ha krockat med familjens nyinköpta bil och farit genom vindrutan. Detta skulle inte kunna hända i dagens bilar. Dels har moderna bilar säkerhetsbälten, men även det glas som används till vindrutor har förändrats. 

Dagens bilglas är konstruerat enligt samma princip som det skottsäkra glas som finns på växlingskontor för att skydda de anställda vid eventuella rån. Att glaset är skottsäkert – ibland kallas denna typ av glas för pansarglas – innebär inte att eventuella skott bara studsar. Istället absorberar glaset kraften i kulan, vilket gör att sprickor bildas. Glaset går dock inte sönder, inte ens om man skjuter eller slår på det upprepade gånger.

Säkerhetsglaset på ett växlingskontor är extra tjockt; till vanliga fordon används tunnare glasrutor, men med en liknande konstruktion. Processen kallas för laminering. Två eller flera glasrutor fogas samman med en seg plastfolie, som gör att det inte går hål på glaset när det utsätts för påfrestningar. I gengäld spricker glaset i ett spindelvävsliknande mönster, som kan vara större eller mindre beroende på kraften i påfrestningen. Eftersom glaset fortfarande håller ihop är det ingen risk för vassa skärvor, som kan skada föraren eller passagerarna i en bil.

Tekniska specifikationer

En vanlig bilruta är oftast 5,38 mm tjock, eller däromkring. Konstruktionen består då av 2,5 mm glas, ett mellanskikt av 0,38 mm PVB-plast, och sedan ytterligare en glasskiva på 2,5 mm. Plastfolien kan färgas i framrutans överkant för att ge ett effektivt solskydd. På flygplan används tjockare konstruktioner, framför allt till framrutorna som kan vara uppemot två cm tjocka.

Glasskivorna läggs samman som en sandwich med plastfolien emellan, och valsas för att förhindra att några luftfickor uppstår. Slutligen hettas glasrutan upp till 70 graders värme i ett oljebad under tryck.