Fönsterglas

Ett av de absolut vanligaste användningsområdena för glas är till byggnaders fönster. Glaset gör det möjligt att stänga ute regn, vind och kyla, men samtidigt släppa in dagsljuset. Åtminstone fungerar det så i teorin.

Fönster av glas är betydligt äldre än man skulle kunna tro. I den romerska staden Pompeji, som begravdes under lava och aska efter ett vulkanutbrott, fanns flera hus med fönsterrutor av glas. Detta glas hade munblåsts till cylindrar som veks ut till plana rutor. Senare började man valsa glaset till plan form, men det är en mindre vanlig metod idag. Dagens glas är för det mesta floatglas. Denna metod utvecklades på 1950-talet av det brittiska företaget Pilkington Brothers. Glasmassan får flyta ut på en bädd av smält tenn, vilket ger ett planare glas än andra metoder, och glaset reflekterar ljus i samma vinkel över hela ytan. Det är endast floatglas som kan ge en helt regelbunden spegelbild i ett spröjsat fönster. Den glasmassa som används görs för det mesta av soda och kalk.

Två- och treglasfönster

Idag väljer många fönster efter dess isolerande egenskaper. Med fönster som släpper ut lite värme sparar man miljön, och sänker dessutom uppvärmningskostnaderna för sin bostad. Fönstren består för det mesta av två eller tre glasrutor med en spalt mellan sig. Denna spalt är fylld med en ädelgas, som argon eller krypton. Kanten på rutorna förseglas, så att ingen luft kan läcka in mellan rutorna. Ju fler rutor, desto bättre isoleringsförmåga.

Fönster spelar också en viktig roll vid ljudisolering av fastigheter för att minska bullret som tränger in i bostäderna. Med flera glasrutor med varierande tjocklek och avstånd från varandra får man en god ljudisolerande effekt. Slutligen går det också att skapa rutor som står emot hetta från bränder genom att varva rutor av floatglas med natriumsilikat, som är helt transparent vid normal temperatur. Vid en brand spricker floatglaset, men natriumsilikatet övergår på grund av hettan till en halvfast form som håller det spruckna glaset på plats.